Livet är en Karneval!

Första drömdagboks-inlägget jag gör. Kan vara roligt att minnas dessa senare.

Första delen av drömmen minns jag inte så väl. Kommer ihåg att "vi" var strandsatta på nån klippig, tropisk ö. Vattnet var farligt av nån anledning och en efter en så dog alla runtom oss. Jag kände inga i den här delen av drömmen. I slutet av allt så hade jag lockat fram hotet på ön, och det var i form av en gorilla-hane med sin hona och unge... Min uppgift tror jag var att lura ned Gorilla-hanen i vattnet, för gorillor kan inte simma. Om det är så i verkligheten vet jag ej men i alla fall. Jag minns inte om jag lyckades besegra gorillan, men minns en sekvens där gorillan har fått ett mer mänskligt utseende och han ligger under en strömmande, glasklar, vattenyta och frivilligt dör. Konstigt.

Andra delen av drömmen utspelar sig i nån sorts by. Den påminner väldigt mycket om staden som finns i filmen Balto, med tvåvånings-trähus, och människor klädda i tjocka kappor och dessa pälsmössor. Det pågår också nån sorts epidemi, men den är inte så viktig i drömmen, den sker bara i bakgrunden av nån anledning.

Jag minns bara entren till mitt hus som jag bor i. Det är lågt i taket. Till höger om ingången står två vitrin-formade skåp i trä, som fungerar som skafferi, sedan följer ena husväggen. Framför dessa står ett robust, runt bord med omaka stolar runt. Ovanför bordet hänger en smått rostig lampa. En sån som man kan hitta i ladugårdar. Snett till vänster om ingången finns både trappa till källaren och till övervåningen. Mot trappväggen står en grov bänk gjord av en halv stock med fyra ben.

Jag får i vart fall höra talas om att det stryker vargar omkring södra delen av staden. Lollo var med i drömmen, dock träffade jag aldrig henne. Hon hade försvunnit, trodde alla. Men jag hörde från någon att hon hade "befriended" (varför dök det upp ett engelskt ord i min dröm?) vargarna. Jag tänkte att jag också kunde göra det, eller nått... Vet inte vad jag var för sorts karaktär i drömmen. Så, jag ger mig ut i snön i full mundering för att söka upp dessa vargar. Varför vet jag inte. Dom kanske hade något med epidemin att göra? Självklart så hittar jag dom. När jag tillkännager mig själv kommer dom mot mig, misstänksamma. Det är kanske fem-sex vargar. Ledaren är en mörk hane. En väldigt stor, mörk hane. Hans hona är en slank, grå-vit-aktig varg. Tror hon hade nån svart fläck av nått slag på bröstet. Resten av flocken består av deras valpar som nästan är fullvuxna. Tonåringar, kan man säga.

Valparna kommer fram först, ivriga som valpar brukar vara. Jag har gått ned på alla fyra i snön för att komma i jämnhöjd med dom. Jag får definitivt inte visa på nått sätt att jag kan vara potentiellt byte. Springa är absolut inte ett alternativ. Attackerar dom så dör jag om jag inte slåss. Några av valparna börjar nosa på mig.

Jag är nu omringad av vargar. Vilda vargar. (Åh, just det. Det är natt och norrskenet dansar ovanför våra huvuden.) En av valparna blir lite för ivriga... eller hungriga, så den börjar nafsa på min ena arm. Eftersom jag inte får anses som byte utan som i alla fall en jämlike så minns jag att jag "högg" till i kinden på valpen med handen. Han skadades inte men fattade vinken. Den här delen förstår jag inte riktigt men, jag börjar slicka denna valp på kinden där jag bitit honom. Och jag menar verkligen att jag slickade. Konstigt nog så fick jag inget hår i munnen. Till följd av detta så slickar valparna tillbaka. Jag är väl relativt accepterad nu.

Då kommer ledarhanen och honan fram. Han hade en så hotfull, mäktig atmosfär omkring sig att jag la mig i underläge, på rygg, med blottad strupe, och gnydde som en valp. Jag vet inte om jag kickstartade honans modersinstinkter eller nått med det, men hon kom i vart fall fram och gav mig en slick på kinden. Ledarhanen gjorde ingenting men det var som om man kunde känna att han slappnade av och med honom, hela flocken.

Nu är det som om drömmen snabbspolar framåt. Vi är utanför deras lya. Det visar sig vara nån sorts stuga som blivit begravd djupt nere i snön. Ett under att taket höll. Det är nu som drömmen spårar ur lite grann, eller så visar den bara att dessa vargar är annorlunda. Dom öppnar i vart fall på nått sätt dörren in till lyan. Det är en glasdörr så jag kan se att dom samlas runt ett bord. På bordet står en tallrik med en redan uppskuren brödlimpa. Dom ska till att äta middag. Jag får inte komma in så jag sitter i förmaket gjort av snö. Det verkar ha bildats naturligt allt eftersom. På nått sätt så kommunicerar jag med hjälp av handrörelser och kroppsspråk  men honan som sitter tvärs över bordet, mittemot dörren så hon ser mig. Jag kommer fram till att dom har ont om mat tack vare att den nya staden i närheten jagar allt deras byte. Då visar jag att jag kommer tillbaka, med mat. Detta är en sån där episk filmscen, där hjältinnan springer genom snöyran mot sitt mål, och mäktig musik spelas i bakgrunden. Nu börjar det bli gryning och jag smyger tyst och försiktigt mig bort till skafferiet där jag plockar fram en sån där saftflaska med spänne och vit plastkork. Den fyller jag med mjölk men medan jag gör det kommer Lempa upp bakom mig och frågar vad jag gör. Strax bakom honom följer Tia. Hon frågar vad jag ska med mjölken till. Jag känner att jag faktiskt kan berätta för henne vad som precis hänt. Att hon kommer tro mig. Så jag berättar och hon hjälper mig sedan att ta fram nått mer ätbart. Vad det var vet jag inte för resten av drömmen består utav mig sittandes på stockbänken och försöker få locket på flaskan att sluta tätt, för flaskan läcker.

Nu vaknar jag upp och undrar om jag ändå inte är lite knasig.