Livet är en Karneval!

Hur kommer det sig att människor alltid tar ut sin ilska på alla andra UTOM den/dom som är orsaken till det?

Familjen kommer hem. Jag befinner mig i vardagsrummet.
Mattias kommer in först och frågar "Är det dukat och klart?"
Jag hade faktiskt inte en tanke på att duka och jag trodde inte det behövdes när vi ändå skulle äta pizza...
Men så hör jag hur han börjar klaga högljutt i en otrevlig ton ute i köket. Fraser som: "Man kan väl för i helvete duka... blahblahblah" Vill han klaga på mig så gör det ansikte mot ansikte. Att stå i rummet intill och i princip förklara mig som usel är svagt.
Lukas & Linus står i hallen...
"Jag ska få en cyckel i födelsedagspresent." säger Lukas till Linus.
"Åh! É den cool?"
"Aa, den har eldflammor."
"Åh, schyst!"
Precis innan vi sätter oss runt köksbordet säger Linus med gnällig röst; "Varför får han en cykel och inte jag för?"
Jag svarar: " För att det inte är du som fyller år." Sen var det inge mer med det. Då börjar ungarna tjafsa om vem som ska sitta på stolen vid kortsidan. Jag-satt-där-först-nää-jag-diskussion börjar byggas upp. Mattias flyttar prompt på Lukas så han får sitta på långsidan. Missade vad Lukas gjorde men det retade gallfeber på Linus och han slog antagligen Lukas, för Mattias sträcker sig fram mot Linus, griper tag i hans arm och säger nånting i stil med: "Nu går du härifrån! Du slår honom inte!" Varpå han bokstavligen släpar med sig Linus in i hans rum ackompanjerat av hans "Aj!" & "Släpp mig!" följt av att Linus, när han väl är i sitt rum, skriker och river ner allt han kommer åt.
Linus har öppnat dörren till sitt rum och skriker och har sig. Jag går och stänger den och sätter mig ner vid bordet igen för att äta. Lukas säger "Ketchup." Mattias svarar "Den får du hämta själv." Varpå Lukas börjar kinka sig. När han grinig kommer tillbaka med ketchupen säger han "Men häll upp da!" (ketchupen) Jag säger: "Men det var väl inte hela världen att du fick hämta ketchupen själv? Och försök att be snällt nästa gång så kanske någon har lust att hjälpa dig." Och jag hälller sedan upp ketchup till honom. Sen var det ingenting mer med det.
Jag frågar mamma " Tror du inte att Linus kan vara avundsjuk på Lukas då? För att han ska få en cykel? Linus ville ju också ha en ny cykel."
Varken Mattias eller mamma visste att dom redan hade köpt en cykel åt Lukas.
Jag såg inget större problem i det med det gjorde dom visst...
"Har dom redan KÖPT en cykel?" och mamma sätter igång:
blah, blah, blah, blah... o.s.v. klaga, klaga, klaga.
"Men bitterfitta. Sluta klaga. Tycker du det här är rätt tillfälle för det?" (syftade på att vi satt och försökte äta)
Kommer inte ihåg om hon svara eller vad hon sa i sånna fall.
Kort därefter går hon ifrån bordet och börjar skramla med disken, bara liiiiite högre än nödvändigt, bara så att vi vet att hon är sur. Jisses... -__-
Jag försöker iallfall att vara trevlig och frågar Mattias "Var det här ifrån pizzan vid Q8?" (syftar på maten)
"Aah..." Suckar han till svar vartpå han lämnar bordet för det går ju inte att sitta där om inte mamma är där...
Jag får den här äckelkänslan att alla (dom två) skyller mig för något. Som att nått/allt är mitt fel.
Lukas äter fortfarande så jag sitter kvar som sällskap, för uppenbarligen är inte dom andra särskilt sugna på det. Matlusten har jag redan tappat, men försöker i alla fall pressa ner en tredje pizzabit.
Mattias gapar någonting till mig ifrån vardagsrummet... Hörde bara "ta... dator." Otrevlig som fan lät han. Jahapp...
Ska jag få ta skit för någonting som jag inte gjort eller påverkat, igen?
Trevligt.
Lukas går därifrån. Han har ätit klart. Jag börjar plocka av bordet och stoppar den, i princip, hela pizzan i kylskåpet. Går och hämtar datorn och går ut till stugan.
Nu sitter jag här...
Skriver av mig i bloggen.
Jag har ett väldigt muntert vardagsliv, eller hur?